Introduction
Emil Naumann, född den 8 september 1827 i Berlin, död den 23 juni 1888 i Dresden, var en tysk musiker och skriftställare, son till Moritz Naumann.
Naumann studerade 1843-44 för Mendelssohn vid Leipzigs konservatorium, gjorde sig känd genom några större vokalverk (Christus, Die Zerstörung Jerusalems, operan Judith), en uvertyr Loreley samt smärre kompositioner, utnämndes 1856 till hovkyrkomusikdirektör i Berlin och utgav psalmer för det evangeliska kyrkoåret. Han förvärvade filosofie doktorsgrad och erhöll professors titel efter utgivandet av boken Die Tonkunst in der Kulturgeschichte (1869-70), varpå följde Deutsche Tondichter (1871; många upplagor) och Nachklänge (1872). År 1873 flyttade han till Dresden, där han blev lärare i musikens historia och estetik vid konservatoriet.
Efter Naumanns död uppfördes hans opera Loreley. Bland hans utgivna skrifter kan vidare nämnas Italienische Tondichter (1876; 2:a upplagan 1883), Zukunftsmusik und die Musik der Zukunft (1877), Illustrirte Musikgeschichte (1880-85; översatt till flera språk; utgiven i omarbetning av Eugen Schmitz 1908) med flera, "hvilka", skriver Adolf Lindgren i Nordisk Familjebok, "i ett blomstrande och omständligt språk innehålla alltför mycken spekulation och konstruktion vid sidan af sinnrika tankar, men i det hela ganska mycket bidragit till musikhistoriens popularisering och spridande i vida kretsar".